enTREAskriver

Tur att detta inte är en publik blogg, nu kan jag skriva precis som jag känner. Dagens känsla är definitvit: F*N, fast så får man ju inte säga, men bit ihop tänderna och tänk att ni sabbat en chans så kanske känslan kommer fram. För sabbat en chans har jag gjort. Definitivt. Och det grämer mig så hårt. Det som var så bra, det som var så annorlunda och det som var så givande har fått ett abrupt slut.S.L.U.T. Det är tyst. Ändå sitter jag här och viskar; Jag vet att du vill, pick up the phone boy. Ge mig ett tecken. Gör vad som helst.
Jag såg en skymt av någon som på något sätt liknade mig, lite. En vänskap som kanske kunde vara längre än till nykterhet. Men nu är det tyst. Tyst och det ekar. Det värker tillochmed. Att så kor tid kan göra så ont?
Det som gör ont är att jag kände så mycket. Ingen kärleksrelation, ett sånt slut kan man ta. En fling och sen är det över. Jag är van. Men nu, somsagt likheten. Det var nog bara inbillning. Vi spelade inte på samma plan helt enkelt. Dags att möta verkligheten. Dags att rycka upp sig tjejen. Det kommer nya dagar. Det finns en Gud, vad mer kan du begära?